Förläggare på undantag
2011
article

Published by Paletten, 2011.

----------------------------------------------

Jag sitter i en bil tillsammans med Torsten af Grankwist, förläggare på Undantag förlag. Utanför rutorna passerar ett Sommarsverige i 80 km/h. Vart vi är på väg spelar ingen roll, det är egentligen bara Torsten som är på väg någonstans och jag följer med en bit. Att resa tillsammans var den enda möjligheten vi kunde komma på för att hinna ses och få till stånd den här intervjun.

– Vill du börja med att presentera dig?

– Nej.

– Nej? Ok. Vi börjar om. Du är förläggare på Undantag förlag?

– Ja.

– Vad gör du då, vad är din roll?

– Jag gör inte så mycket. Jag är ansvarig utgivare. Och så har jag kontakt med konstnärerna som vill göra böcker, jag för en diskussion med dem, och med de grafiska formgivarna. Jag vet inte hur andra förläggare jobbar. Vi har inte så många publikationer heller.

Min intervju med Torsten är ett försök att undersöka boken som konstnärlig distributionsform. Jag vill få en bild av ett förlags förhållande till konstnärliga uttryck och distribution. Kan boken vara en konstnärlig fristad eller är det bara en ny vit kub som konstnären ska förhålla sig till? Jag har själv fått två egna verk publicerade i bokform, den förra på just Undantag förlag, och under hösten kommer en tredje bok på ett tredje förlag. Därför är publikationen som material och som distributionsform speciellt intressant för mig.
Undantag förlag arbetar i ett slags gränsland mellan konst och litteratur, och verkar redan med sitt namn uttrycka en autonom hållning gentemot bokbranschen. De arbetar främst med print-on-demand när det gäller trycksaker, vilket ger dem ett ekonomiskt oberoende. Deras publikationer är upphovsrättsbefriade via ”copycopy” (deras eget påhitt), och de uppmanar sina läsare att ”kopiera, klippa och klistra, skapa nytt”. Böckerna går dessutom att ladda ned gratis från förlagets hemsida. Som förlagsform är det här onekligen spännande, men hur fungerar det för konstnären med en sådan modell? Vad är denna självständighetsivran tänkt att leda till?

– Vad är det ni söker efter i de samarbeten ni har?

– Det handlar om att göra en publikation i ett format som passar verket. Man kan säga att vi försöker hitta kärnan i ett projekt, ett slags inneboende kraft, och om det passar att göra exempelvis en bok av det projektet så fokuserar vi på hur det kan bli så bra som möjligt. Men det kan också bli en helt annan typ av publikation. Vi för en dialog kring publikationens olika aspekter, om de olika verktyg som finns, om format och grafisk formgivning, om hur verket ska upplevas, hur det ska distribueras, hur verket kommer till sin rätt. Det är det vi håller på med. Men det är kanske självklart.

”Det sker en växelverkan mellan de olika verken och förlaget där förlagsbegreppet kan verka lösas upp. Ett verk kan till exempel gestaltas som en samling av filmer på Youtube eller bildspel direkt på förlagets hemsida i stället för att nödvändigtvis sluta som en trycksak.”
(Från Undantag förlags hemsida)

– Men varför publicera konst?

– Vi publicerar inte konst. Vi använder publikationen som ett material. Man kan snarare säga att konsten uttrycks genom publikationen. Vissa verk kommer mer till sin rätt genom en trycksak eller en nätbaserad tidskrift, till exempel. Det är ett ramverk som kan vara intressant att utnyttja för vissa konstuttryck. Om man ser boken som ett objekt som kan vara bärare av konstuttryck, så finner man ganska många möjligheter för att få ut sina idéer eller sitt bidrag till konsten. Man kanske når någon annan publik, något annat uttryck, än vad man skulle ha gjort genom andra medier.

– Kan man se boken som ett utställningsrum, en vit kub?

– Man kan se det som ett alternativ till den vita kuben eller till vilket utställningsrum som helst.

– En leopardmönstrad kub?

– Nej. Man kan hänga tavlor i en vit kub, oavsett färg. Men man kan inte hänga tavlor på en bok. Boken innesluter allting, och man kan i princip ha den i fickan. Den skapar ett rum snarare än att vara ett rum, på ett personligt plan.

– Hur menar du att boken skapar ett rum?

– Man öppnar den, pärmarna och sidorna, och där finns möjligheten att gå in i en annan dimension, en annan värld. Det kan ju finnas vad som helst där inne. Allt finns samlat mellan pärmarna och på omslaget, som tillsammans skapar rummet. Ingenting händer om man inte öppnar dörren och går in, precis som med en utställning. Du kan ta dig an ett utställningsrum på olika sätt, liksom du kan läsa och uppleva en bok på olika sätt. Och när du stänger boken har du kvar den i minnet, precis som när du lämnar ett rum. Jag tror att det är en ganska vanlig föreställning, att man öppnar en bok och går in i en annan värld, särskilt inom litteraturen, romanen. Det handlar om att gå in i andra rum, att uppleva andra saker.

Våren 2009 publicerades min första bok, Sent Items, av Bokbål förlag. Tre år tidigare hade jag själv gjort några få artist’s books av manuset, men upplevde att det inte kom till sin rätt i den formen. Jag ville undersöka om läsningen blev annorlunda om det presenterades i ett mer litterärt förankrat sammanhang. Därtill fascinerades jag starkt av publikationens traditionella distributionsform, att boken mer eller mindre per automatik går via förlag och tryckeri ut till bibliotek och bokhandlare, och att den därmed sprids på ett annat sätt, till en annan publik och i större utsträckning än vad bildkonst vanligtvis har möjlighet till. Jag ville att mitt manus skulle liksom slukas upp av det här bokmaskineriet som jag föreställde mig. Med min bakgrund i (den amerikanska) konceptkonsten kände jag mig helt bekväm med att underordna mig en redan fastställd process. Därför var jag noga med att förlaget skulle göra allt, och jag ville inte blanda mig i utformningen av vare sig inlaga eller omslag, det var en del av verkets koncept.
Hösten samma år färdigställde jag mitt andra manus,
Connecting the Dots. Det var en del av ett utsmyckningsuppdrag till Mörbylånga bibliotek och det blev snart självklart för mig att jag återigen skulle arbeta med någon form av bok, och jag diskuterade idén med Undantag förlag. Nu var konceptet ett annat, fascinationen för bokmaskineriet hade släppt och att helt underordna mig ett förlag kändes inte längre lika intressant. I stället infann sig en oroskänsla vid tanken på att någon skulle in i mitt verk och peta. Jag hade en föreställning om att jag skulle få ett förslag från formgivaren, som jag förmodligen skulle säga nej till, och sedan ett nytt förslag och så vidare tills boken såg ut precis som om jag hade gjort den själv. Men det blev inte så. När jag fick se omslaget och inlagan, så förstod jag äntligen vad den här samarbetsformen kunde ge både mig och mitt verk, att få det tolkat och kompletterat av någon annan. Och då kunde jag släppa det helt, ”på riktigt” – inte bara för ett konceptuellt ramverks skull. Jag hade inga invändningar mot någonting.

”En artist's book – 'konst i bokform' är däremot skapad av en konstnär. Och en konstnärsbok kan se ut hur som helst. Den är ett alternativt utrymme, ett inmutat område och en möjlighet som bara begränsas av konstnärens förmåga att gestalta. Den dokumenterar inte konstnärens verk utan är ett verk av konstnären. Det är ingen monografi eller biografi över konstnären och hans verk utan ett unikt verk av konstnären.
[…]
Ett kännetecken på 'konst i bokform' är att konstnärerna ibland manipulerar bokens grundidé och egenskaper genom att t ex krympa – begränsa boken, som Erik Dietman har gjort med sin 'plåsterbok' från 1963 där han utestänger betraktaren från innehållet eller tänja ut – expandera boken som Lars Vilks gjort med sin 'Dagbok' 1980, som är så sprängfylld med information att den inte längre går att läsa eller stänga.”
(Leif Eriksson, ”Artists’ Books – Konst i bokform”, Rooke Time, november 1998)

– Vad är verket för er? Är det den slutgiltiga boken? Eller är det processen dit? Är Undantag förlag ett verk?

– Förlagets roll är inte att bestämma var verket börjar och slutar. Vi försöker få fram den bästa publikationen. Sedan är det upp till konstnären att stå för verket. Vi är ett förlag.

– Ni är inte ett konstverk?

– Nej. Torsten skrattar till.

– Du verkar tycka att det vore konstigt om förlaget var konst. Kan man inte göra ett förlag som konst?

– Det kan man säkert göra. Men det har vi inte gjort, så det skulle kännas konstigt att sätta en sådan stämpel på det nu.

– Du nämnde i början att du inte vet hur andra förläggare arbetar. Ska jag tolka det som att förlagsvärlden och att tillföra den något inte var er utgångspunkt?

– Nej, precis. Vi är mer koncentrerade på att ge ut publikationer som intresserar oss, än att göra jämförelser med andra förlag.

”Nyskapande och prövande prosa finns det faktiskt gott om i Sverige, men inte inom den litterära institutionen. Den kommer från bildkonsten. Här saknas den traditionsbundenhet som numera håller litteraturen i stramt koppel och i jakten på uttrycksmedel har unga konstnärer hittat det skrivna språket, berättelsen, skissen och poesin.”
(Jonas Thente, ”Ett jubel spränger romanen”, Dagens Nyheter, 24:e september 2004)

– Ni förhåller er på ett lite eget sätt till upphovsrätt... Vad innebär copycopy?

– Copycopy är något som konstnären Grant Watkins har hittat på, det är som en antirättighet. Den struntar i idéer om originalet och kopian helt enkelt. Copycopy innebär att det är upphovsrättsbefriat. Men det mesta står på vår hemsida…

”En kopia är alltid en kopia. Det är innehållet som är originalet, och det är föränderligt. I citat och samplingar används endast fragment av ett verk och därmed uppstår nya original. Genom att ändra sammanhanget av ett verk förändras originalets betydelse, vilket också är en del av verket och inte helheten. Därmed skapas ett nytt original. En kopia är en tolkning av ett original och därmed har ett eget värde. Antingen är allting en kopia, eller så finns det inga kopior, endast original. Med andra ord: vi tror inte på upphovsrätt. Om du vill kopiera, klippa och klistra, skapa nytt, kommer inte vi att stå i vägen för din kreativitet.”
(Från Undantag förlags hemsida)

”Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet.”
(Sveriges lag om upphovsrätt, paragraf 22)

”Copyleft är en grupp av licenser för verk som skyddas av upphovsrätten. Copyleft medger användaren långtgående rättigheter att modifiera och sprida ett verk så länge det görs under de ursprungliga villkoren.”
(Från Wikipedia, ”Copyleft”)

– Hur menar du att copycopy skiljer sig från Copyleft, eller från citaträtten?

– De exempel du nämner utgår ifrån upphovsrätten som norm, de är modifieringar av upphovsrättslagen. Copycopy har ingenting med upphovsrättslagen att göra. Som vi har skrivit på vår hemsida, så är allt helt upphovsrättsbefriat. Det betyder att det inte finns några hinder alls, inga begränsningar, vad gäller kopiering av vårt material. Med copycopy avsäger vi oss upphovsrätten. Man skulle kunna säga att det vi gör är allmän egendom, precis som bokstäver och ord.
Det känns mer intressant, att man gör ett verk utifrån sin egen kreativitet, och ger ut det, och inte i samma handling förhindrar någon annan att utveckla det verket eller att utnyttja sin egen kreativitet utifrån det man själv skapat. Att ge ut en bild eller en text och säga att det är mitt, min idé eller min ordföljd, ”vi delar alla samma ord, men just den här ordningen är min, jag äger den, och du har inga rättigheter att använda den”, det är en handling som inte känns särskilt intressant. Att avstå från den handlingen, att avstå från upphovsrätt, det känns mer bekvämt, mer givande.

– Bara för tydlighetens skull: I praktiken innebär det alltså att jag skulle kunna kopiera någon av förlagets publikationer och ge ut den som min egen. Och även upphovsrättsskydda den. Skulle det vara ok för dig? Skulle det kännas ”intressant”, tycker du?

– Det skulle kanske inte vara särskilt intressant, men det är helt ok. Det var någon som registrerade The Pirate Bay hos Patent- och registreringsverket. Namnet var inte upptaget, man tyckte väl inte att det var viktigt, men nu är det alltså någon annan som äger deras namn och kan använda det för att göra egna produkter. Det kanske är intressant. Men det är ingenting man förutser eller förhåller sig till. Som du säger, någon kan göra en kopia av något som vi har gjort. Men då har de ju gjort sin egen kopia. Om de vill publicera och upphovsrättsskydda den kopian, så har de så klart rätt till det. De ger ju ut sin version.

– Men ni har inga kopplingar till The Pirate Bay eller till Piratpartiet?

– Det finns inga kopplingar till några sökmotorer eller politiska partier som profilerar sig som sjörövare, nej. Det finns ju ett förlag som heter Piratförlaget, men de har inte heller några sådana kopplingar.

– Vad är skälet till att alla era böcker trycks med print-on-demand-teknik? Varför trycker ni inte bara en upplaga och får det hela överstökat?

– Det är praktiskt, vi behöver inte ha något lager, det finns inga onödigt tryckta böcker som behöver förvaras eller makuleras. Det handlar även om tillgänglighet, att boken inte kan ta slut inom en överskådlig framtid. Men det är också fint att när du beställer en bok, så trycks den åt dig. Det är nog inte viktigt för alla, men det är intressant för oss var upplevelsen av rummet börjar och att man bestämmer när det här objektet, boken, ska göras.

– Och förlagets namn, Undantag förlag? Hur utgör ni ett undantag? Från vad?

– Undantaget är inte det som är tvärtom, utan det som gör allt annat möjligt. Undantaget finns ju där.

<strong>copycopy</strong>