Sista brevet till Sverige
2017
e-mail, postcard

Contribution to the exhibition Revision at 3:e Våningen, Gothenburg, curated by Linda Tedsdotter.

courtesy of Göteborg Konst

Oscar Guermouche
Till: Linda Tedsdotter
Ämne: hejdå
Datum: 10 januari 2017 16:07

Kära Linda,

Jag hoppas allt är väl och jag ber om ursäkt för att jag inte hört av mig tidigare.

Det har skett drastiska förändringar sedan vi hördes sist. Min familj och jag har lämnat Sverige och flyttat till Algeriet. Vi använde oss av utställningsersättningen till varsin enkelbiljett och pengarna från de ägodelar vi lyckats sälja till ett kapital för att försöka starta ett nytt liv här.

Vi bor tillfälligt hos några av mina släktingar i Alger. Jag har blivit lovad strötimmar på en konstutbildning här, École supérieure des beaux-arts d’Alger (ESBA), och Elin har börjat jobba som assistent hos en kiropraktor. Lönen är inte fet, milt uttryckt, och sysslorna är långt under vad vi är utbildade till, men vi har tagit vad som erbjudits. Och vi försöker att hitta någon lösning för barnens skolgång.

Anpassningen är oerhört svår för oss alla, särskilt för barnen som inte ens kan något annat språk än svenska. De längtar tillbaka och gråter hela tiden. Självklart längtar jag också tillbaka, jag saknar hela livet vi hade i Sverige, jag saknar vårt hus, jag saknar släktingar och vänner, jag saknar er. Men vi försöker att hålla oss aktiva och förstå systemen och kulturerna här, att inte falla in i apati. Min franska och mina släktingar gör situationen lite mindre outhärdlig. Vi har tak över huvudet, sängar att sova i och mat på bordet.

Utrikesdepartementet i Sverige avråder från resor till Algeriet. Men det är egentligen bara oroligheter i Sahelområdet i södra Algeriet. Här i Alger har säkerheten höjts och inga terrordåd har inträffat sedan 2007. Än så länge har vi inte känt oss hotade på något sätt. Jag var betydligt mer orolig för vår säkerhet i Sverige

Du vet det där talet av Olof Palme som delas på Facebook lite då och då, där han menade att ”grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste” i Sverige? Det är ett typexempel på socialdemokratisk historierevisionism, om än i all välmening. Eller så hade han helt missat von Linnés indelning av människor raser, Herman Lundborgs rasbiologiska forskning, kåtaskolreformen, Statens institut för rasbiologi, utarmningen av meänkieli, 1930-talets rashygieniska lagar, den restriktiva mottagningen av judar under Andra världskriget, tvångssteriliseringen av romer – merparten av detta under socialdemokratisk ledning. Därtill kan nämnas 1900-talets nazistiska partier och organisationer i Sverige: Birger Furugårds Svenska nationalsocialistiska partiet, Per Engdahls Malmörörelsen och Göran Assar Oredsson och Vera Oredssons Nordiska rikspartiet, och de senaste decenniernas Riksfronten, Vitt ariskt motstånd, Nationalsocialistisk front och Nordiska motståndsrörelsen. Och idag sitter ett parti med direkt koppling till kamporganisationen Bevara Sverige svenskt i riksdagen, ett parti som ivrar för repatriering och anhörigutvisning. FN har upprepat kritiserat Sverige för att inget görs åt ökningen av rasistiska hatbrott och för rättsväsendets underlåtenhet. Grumliga rasteorier har alltid haft fotfäste i Sverige.

Den politiska situationen har utvecklats till rentav ohållbar för oss. Både jag och mina döttrar är ju födda i Sverige, men eftersom min far är invandrare klassas även vi som invandrare, andra generationen respektive tredje. Det svenska förhållningssättet till härstamningsprincipen inkluderar föreställningar om ras, etnicitet, religion, efternamn. På grund av min far, nordafrikan, arab och muslim med ett icke-svenskt efternamn, kommer vi aldrig att inkluderas i Sverige. Liksom Jason Diakité kan vi vifta med våra svenska pass hur mycket vi vill – det är ändå skillnad på medborgarskap och nationstillhörighet. Blut und Boden.

En dag när jag var på väg från gymmet såg jag i backspegeln att tre män med Nordiska motståndsrörelsens symboler på kläderna tog bilder av min bil. Mina barn satt i baksätet. Det blev plötsligt så tydligt för mig att jag inte kan skydda dem, att vi lever under konstant hot. Där och då bestämde jag mig.

Hela det här projektet låter kanske vansinnigt, jag förstår det, men jag kände mig tvungen att agera på något sätt. Om det blir bättre för oss här vet jag ännu inte. Mina barn var tredje generationens invandrare i Sverige, nu är vi alla första generationen i Algeriet. Men invandring är en inte lika central politisk fråga här. Här är hotbilden en annan. Och till utseendet har jag lättare att smälta in här (Elin och våra döttrar bär hijab för att hjälpligt dölja deras ljusare hår).

I stort är situationen alltså densamma: vi hörde inte hemma där, vi hör inte hemma här.

Jag förstår om det här gör dig besviken. Det var så klart inte din tanke att utställningsersättningen skulle användas som något slags repatrieringsbidrag. Men jag var tvungen att skramla ihop alla pengar jag kunde. Och jag skickar ett vykort. Kanske kan det användas till utställningen. Du kan väl kalla det ”Sista brevet till Sverige”.

Hälsa så gott till alla.

Kram
Oscar