Third Generation
work in progress

exhibitions:
Ölands museum Himmelsberga/Konstfrämjandet, 2015
Kultivator/Konstfrämjandet, 2015
Stockholms läns museum, 2015


----------------------------------------------

Having a parent born in a different country, I am considered a second-generation immigrant, and my children are third generation immigrants.

My point of departure is the thesis that potential threat scenarios form people’s lives, and there is a scenario of threat that defines me and where I belong. It defines us in relation others, here in relation to there. And it is the others, there, that are a potential threat to us, here.

But if I am not a part of us and if I do not belong here, and if I am not a part of them or do not belong there, what side am I on? I feel threatened, but I don’t know who the enemy is, they seem to be in a constant state of change. How can I protect myself from different threats that I can’t identify? Who should I ally myself with?

The gathered material so far is made up of a growing collection of text and images from a wide variety of sources. The texts — from newspaper articles, encyclopaedias and political campaigns, etc. — I have used to study links from Swedish organisations, agencies, and laws with ideas of folkhem, cultural heritage, and race. The images are gathered from action movies, military companies, and self-sufficiency projects — the latter of which are concerned with methods and techniques for protection, defence, and survival.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen, 2015:

Oscar Guermouches ”Tredje generationen” handlar om hur hotbilder formar människor. Avstampet togs redan 2008, då han i verket ”Vi vill åka till Moskva” bemålade tre svenska flaggor med nio textutdrag från svenska jägarförbands marschsånger. Ingen av sångerna säger direkt något om vem det är som sjunger, däremot talar de om ”ryssen”, ”Ivan” – hotet som sångarna bara reagerar på. Och då formas av. Men man behöver inte göra storpolitik av ämnet. En snabb sväng i Nacka ställer dig inför en skog av ”Privat mark”-skyltar, ”parkering förbjuden längs vägen” och bilistfruktande villaägare (”Här kör vi sakta”) som, säkert olagligen, inte drar sig för att ställa ut blomlådor i gatan likt små utpyntade stridsvagnshinder. Här ska ingen komma eller ens stanna bilen som inte bor här. Hur påverkar det här de bofasta på gatan, hur uppfattar de sig själva och sitt område genom hotbilden? Vilken världsbild får en att önska ett gated community? Går det att uppfatta sig själv som medborgare och samhällsvarelse och ändå frukta allt som kan röra sig genom ens kvarter?

”Tredje generationen” är ett pågående projekt i flera delar och har under de senaste åren tagit olika uttryck, bland annat som performance och föreläsningar. Materialet består av insamlade texter – från bland annat tidningsartiklar, encyklopedier och kampanjer; där svenska organisationer, myndigheter och lagar sammanlänkas med föreställningar om folkhem, kulturarv och ras – och stillbilder, hämtade från bland annat actionfilmer, militära förband och självförsörjningsprojekt. De senare kretsar kring metoder och tekniker för skydd, försvar och överlevnad.

Att det finns ett intresse att skapa hotbilder är inte konstigt: rädsla är bra om man vill skapa grupper. När dagis infördes som en samhällsinstitution som så gott som alla barn hamnade i, lär det ha varit en officiell pedagogik att få alla barn att erkänna att och vad de var rädda för. Först därefter kunde man börja göra gruppvarelser av dem. Folk som relaterar till sin rädsla blir lätta att styra, så det är klart att det finns ett politiskt intresse i att skapa hotbilder även bortom dagis. Hotet är den dynamo som får vårt självmedvetande att lysa, och rädslan motiverar oss till identifikation med det som verkar relativt tryggt och välbekant, i relief mot det främmande och potentiellt skadliga.

Men Oscar Guermouches verk vill inte gnugga in de där generaliteterna i betraktaren. Han bor i en liten by på östra Öland, ett område som fram till nyligen har varit isolerat och där det fortfarande finns människor som har fått känna av en misstänksamhet väckt av deras giftermål med någon från en annan socken på ön. En lokalpatriotism som säkert mången kommunalpolitiker i landet avundas. Ölänning är enbart de vars familj har bott där i tre generationer. Där bor alltså Oscar Guermouche, hans barn växer upp där. Hur ska han få pejling på hotbilden på den platsen och kan den generera någon gemenskap? ”Tredje generationen” är kopplad till konstnären själv och hans hembygd. Verket är, utöver sin allmängiltighet rörande hotbildens roll, ett slående stycke konstnärlig etnografi. Under våren 2015 gjorde Guermouche en installation på Ölands museum Himmelsberga med 200 av de insamlade texter som ingår i projektet anslagna på en ca 20 meter bred barrikad. Det verket revs mitt under utställningen ned av konstnären som då hade hamnat i en medialt uppmärksammad kontrovers med delar av museets styrelse som ville ge verket en mer undanskymd plats. Konstnären återuppförde verket på det öländska konst- och jordbrukskollektivet Kultivator. Helt klart är det ett för hembygden känsligt material som Guermouche använder i det här verket.

Men ”Tredje generationen” har ett ännu mer intimt skikt. Oscar Guermouche har nämligen länge jobbat med sin egen kropp; flera av hans verk har fått externa delar i form av tatueringar. Bland annat står det ”Denna sida mot fienden” på hans bröst, en text som finns tryckt på militära personminor. För många i Sverige förkroppsligar Guermouches stora kropp hotet mot det svenska samhället. Utifrån föreställningar om ras förkroppsligar även hans döttrar samma hot, födda i Sverige men tredje generationens invandrare. Verkets titel talar alltså både om lokalpatriotismens tre-generationersregel och den nationalistiska rasparanoian som hellre skapar generationer av invandrare än att erkänna ens alla som är födda och uppväxta här som svenskar. Det svenska sitter i kroppen, och just den föreställningen är ett hot mot Oscar Guermouches kropp. För att försvara den bygger konstnären muskler. Han är stor, visserligen snarare 100 än 200 kg, men ändå rätt stor. Hans kropp ingår i utställningen.

Först när man tar hänsyn till hela spannet i utställningen, från den generella ”vi och dom”-tankens roll för identitet, över hembygdsaspekter till konstnärens kropp börjar verket tala. Dess verkliga fråga är en helt annan, som inte erkänner den främlingsfientliga logiken i de tidigare tre skikten: ”Men om jag inte ingår i vi och om jag inte hör hemma här, och om jag inte heller tillhör de andra eller hör hemma där, vad utgör då ett hot gentemot mig?” Han har erfarenhet av det där. Som person med invandrarbakgrund utesluts han, såsom ett hot, av många från det egentliga Sverige han såsom elitsoldat var satt att försvara. Men utan hemvist, hur ser hotet då ut? Det skulle kunna vara en fråga för samhällets alla hemlösa. Har hotet ens ett utseende då? Kan det inte komma var som helst ifrån, från anonyma spottare utan ideologisk hemvist, från systemet som utvecklar exkluderande design, från människor som ser sin tillvaro ätas upp av ett skenande arbetsliv. Är det inte den hotbilden som egentligen är vi, det vi som vi aldrig behöver möta?

För inte så länge sedan räknades marginaliserade existensers erfarenheter som viktiga vittnesmål om vårt samhälle, de visade oss baksidan av det. Det angick oss alla eftersom samhället tillhörde och skulle vara bra för alla. Konst och dokumentärfilm – Stefan Jarls Modstrilogi till exempel – kunde förmedla dessa perspektiv till en publik som annars aldrig kom i kontakt med den sidan av samhället. ”Tredje generationen” finns i den traditionen. Den för talan för dem vilkas hotbilder maskerar sig som samhälle och mannen på gatan. De som inte tillhör någon av de grupper som erkänns möter Sverige som ett anonymt hot. Mellan de olika skikten i verket finns en röst som vi inte vill ska uppfattas. Den måste fram.

----------------------------------------------



Kultivator 2015 


Kultivator 2015 


Kultivator 2015 


Stockholms läns museum 2015 


Stockholms läns museum 2015