Kom ihåg att du ska dö.

Statens biografbyrå förbjöd filmen Mad Max (1979) från att visas offentligt i Sverige. Den ansågs vara för våldsam. När så uppföljaren Mad Max 2 kom 1981, och godkändes i förhandsgranskningen, gavs den en annan titel – The Road Warrior. Filmen utspelas i en tänkt nära framtid, efter kärnvapenkatastrofen. Tillvaron består i en ändlös jakt på bensin och mat i ett landskap där all natur dött.

Nature morte, “död natur”, är den franska termen för stilleben, den uttrycksform inom bildkonsten som består i att avbilda arrangemang av objekt. Nationalencyklopedin anger nederländska stilleven, av stil “stilla” och leven “liv”, som det troliga ursprunget till den svenska termen.
I 1500- och 1600-talets europeiska stillebenmåleri förekom ofta dödskallar, ibland tillsammans med en klocka och ett stearinljus. Ett brutet grässtrå eller en såpbubbla kunde också finnas med.
Memento mori.
Livet är förgängligt. Besinna dig. Betänk.
Carpe diem, men precis tvärtom.
Framför allt i Nederländerna utvecklades de här motiven till att även innefatta musikinstrument eller en bok. Ett annat vanligt motiv var dukade bord – övergivna – med vissnande blommor, övermogen frukt och välta vinkaraffer. Denna typ av dödssymbolik kom att benämnas vanitas och skulle påminna oss om det tomma och fåfänga i våra världsliga rikedomar, nöjen och njutningar.
Termen är hämtad från Predikaren 1:2: Vanitas vanitatum omnia vanitas. ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”

I serien One Third från 2012 har konstnären Klaus Pichler fotograferat arrangemang av ruttnande frukter och grönsaker. Med fotografierna vill Pichler belysa sambandet mellan individuellt matslöseri och globaliserad livsmedelsproduktion. Utgångspunkten är en studie av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation som visar att en tredjedel av världens mat går till spillo.

I verket Stilleben med döda flugor (2003) har konstnären Annika von Hausswolff fotograferat döda flugor tillsammans med cigarettfimpar, några hårstrån, ett häftstift, damm och annat skräp.

Still Life är titeln på en serie fotografier, påbörjad 2002, av konstnären Nathalia Edenmont med kroppsdelar – främst huvuden – från djur, bland annat ett par kaniner, en katt och flera möss, arrangerade tillsammans med olika vardagsföremål. Ett svart katthuvud på en blå vas. Ett vitt kaninhuvud i en porslinskanna. Ett mushuvud på en prydnadsängel.
När Edenmonts fotografier visades för första gången på Wetterling Gallery i Stockholm 2003–2004 väckte de starka reaktioner. Veterinärförbundet valde att polisanmäla:
– Det handlar inte bara om en otroligt dålig smak utan dödandet kan också vara brottsligt. Det är nämligen inte tillåtet att avliva djur utan närvaro av en veterinär, förklarade förbundet för TT (11 december 2003).
Edenmont mottog flera dödshot både under utställningen och efteråt.

Fotografierna i konstnären Björn Larssons bok Med Björn Larsson mitt i naturen (2006) är tagna i olika biologiska museers dioramor. Tillsammans med olika föremål och målade bakgrunder har uppstoppade djur – bland annat kaja, järv, huggorm, sädesärla och råtta – arrangerats för att återskapa realistiska naturscenerier.

Under coronakrisen har det spridits bilder på hur naturen liksom tar tillbaka landskapet när människorna stänger sig inne. Bland annat finns bilder på en grupp elefanter som brutit sig in i en öde kinesisk by, druckit 30 kg majsvin och somnat på det intilliggande fältet. Andra bilder visar svanar och lekfulla delfiner i Venedigs kanaler. Allt visade sig vara fejk.

När covid-19 började spridas i Sverige reagerade människor genom att hamstra basvaror. Butiker tömdes på pasta, ris, konserver och annan mat med lång hållbarhet, men även på handsprit, paracetamol och – framför allt – toalettpapper.
Hamstrandet började i Hongkong redan i februari och spred sig sedan vidare över hela världen, och över allt var toalettpappret i centrum. I Hongkong fick jakten på toalettpapper tre män att beväpna sig med kniv och råna en varubil på 600 rullar. En australiensisk tabloid tryckte några extra tomma sidor för att användas vid en nödsituation.

Deltagarna i tv-programmet Expedition Robinson får ta med sig varsin personlig sak till den öde ön. I 2020 års säsong programmet valde deltagarna att ta med ficklampa, rep, yogamatta, munspel, öronproppar, kortlek, schackspel, hårbalsam, gjutjärnspanna, tandborste, tandkräm, tandtråd, anteckningsbok och penna, sarong, cyklop och snorkel, engångskamera och moralförstärkande foton.

Livsmedelsverket rekommenderar att ha följande livsmedel på lager för att klara en veckas krisläge:
Pulverpotatismos, torrmjölkspulver, pasta, nudlar, matgryn eller ris, hårt bröd och kex, havregryn, rågflingor, frukostflingor, mjöl, mjukost, pålägg på tub, kött- och fiskkonserver, kokt kött, soppkonserver, frukt- och bärkonserver, pulversoppa, grönsakskonserver, ätfärdiga bönor och linser, olja, sylt eller marmelad, mandlar, nötter eller frön, torkad frukt, färdigblandad fruktkräm, blåbärs- och nyponsoppa, mjukt bröd med lång hållbarhet, choklad.

I Extreme Survival Meat (2015) finns instruktioner för hur man bäst tillvaratar och tillagar djur som körts ihjäl, så kallade roadkill. Boken är en guide för hur man hittar, tillagar och förvarar kött, under ”en extrem överlevnadssituation” eller om man ”helt enkelt bara vill få tag i djur utan jakt eller fällor”.

En av förlaget Praun & Guermouches första produktioner är Roadkillför konstnären Anders Ängsvik. Boken är baserad på åtta fotografier från Ängsviks Project Overkill, ett projekt där han går in i rollen som naturfotograf, men söker sig paradoxalt nog till en plats som skär genom naturen: bilvägarna. Sedan 2006 har han fotograferat ett hundratal djur, döda som levande, i sitt undersökande av motorvägen som biotop.
Fotografierna är utspridda genom boken som plötsliga avbrott på en färd, presenterade i sekvenser med såväl detaljer som bilderna i helhet. Detaljerna från de upp till 212 cm breda fotografierna är återgivna i fullskala.
Genom hela boken följer Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans text ”Bye Bye Monkey” (tidigare publicerad på svenska i Orienterarsjukan och andra berättelser, Bokförlaget DN, 2001). Med avstamp i filmen Planet of the Apes (1968) för texten ett resonemang kring människans skräckblandade fascination för djur. Texten löper i nederkanten på de grå sidorna, likt röster från en bilradio längs vägen; fotnoterna ter sig som associationer och tankar som triggas under resans gång.
Den gula färgen på bokens för- och eftersättsblad ger tillsammans med det röda bokmärket en koppling till vägmärkenas varsel.

Text on Anders Ängsvik’s book Roadkill, 2020, for Verk Tidskrift’s issue ”Samtid-Framtid”, 2020.

Date
Category
Writing