Tredje generationen

Extract from the project description:
“The threat defines me and where I belong. The threat defines ‘us’ in relation to ‘the others’, ‘here’ in relation to ‘there’. And it is the others, there, that are a threat to us, here. But if I am not part of the ‘us’ and if I don’t belong ‘here’, and if I am not part of ‘the others’ or belong ‘there’, then what is a threat to me? And how do I protect myself?
The point of departure for Tredje generationen (The Third Generation) is linked to the place where I live, a village on eastern Öland, as well as my immigrant background and my military training.”

Article by Anders Olofsson, “Konst och knätofsar” Konsten, July 15, 2015:
[…] Den ende som tycks ha varit tydlig med sin ståndpunkt är konstnären själv. Och möjligtvis Konstfrämjandet, som tagit initiativet att bjuda in Oscar Guermouche för att göra ett verk på Himmelsberga. Övriga verkar mer eller mindre ha tagits på sängen, när resultatet stod klart. Det är inte bara konstigt, utan näst intill tjänstefel. Oscar Guermouche har en fyllig hemsida med information om sina tidigare verk, och kör man hans namn i Google råder det knappast något tvivel om hur han arbetar. Att hans konstnärskap till stora delar handlar om att problematisera frågor om identitet och identitetsskapande, gärna med en tillspetsad visuell framtoning, är inte direkt en statshemlighet. Varje utställningsarrangör eller museiägare med tillgång till Internet borde veta att tar man Guermouche i båten så får man också göra sig besväret att ro honom i land. Och när man läser hans idébeskrivning av ‘Tredje generationen’ och ser bilderna av det färdiga verket blir det ännu mer tydligt att det inte kunnat stå någon annanstans. Visst, det är en planliknande konstruktion som skärmar av en lummig utemiljö, men detta är ju inget misstag från konstnärens sida utan själva poängen med verket. Idyllen ska helt enkelt spricka i kanten, och vi ska bli varse frågor som vi kanske inte ens reflekterar över. Får man en kopp kaffe på uteserveringen serverad till tankeprocesserna är det väl knappast att anses som en nackdel. […]”

Exhibition text (Stockholms läns museum) by Lars-Erik Hjertström Lappalainen:
Oscar Guermouches ”Tredje generationen” handlar om hur hotbilder formar människor. Avstampet togs redan 2008, då han i verket ”Vi vill åka till Moskva” bemålade tre svenska flaggor med nio textutdrag från svenska jägarförbands marschsånger. Ingen av sångerna säger direkt något om vem det är som sjunger, däremot talar de om ”ryssen”, ”Ivan” – hotet som sångarna bara reagerar på. Och då formas av. Men man behöver inte göra storpolitik av ämnet. En snabb sväng i Nacka ställer dig inför en skog av ”Privat mark”-skyltar, ”parkering förbjuden längs vägen” och bilistfruktande villaägare (”Här kör vi sakta”) som, säkert olagligen, inte drar sig för att ställa ut blomlådor i gatan likt små utpyntade stridsvagnshinder. Här ska ingen komma eller ens stanna bilen som inte bor här. Hur påverkar det här de bofasta på gatan, hur uppfattar de sig själva och sitt område genom hotbilden? Vilken världsbild får en att önska ett gated community? Går det att uppfatta sig själv som medborgare och samhällsvarelse och ändå frukta allt som kan röra sig genom ens kvarter?
”Tredje generationen” är ett pågående projekt i flera delar och har under de senaste åren tagit olika uttryck, bland annat som performance och föreläsningar. Materialet består av insamlade texter – från bland annat tidningsartiklar, encyklopedier och kampanjer; där svenska organisationer, myndigheter och lagar sammanlänkas med föreställningar om folkhem, kulturarv och ras – och stillbilder, hämtade från bland annat actionfilmer, militära förband och självförsörjningsprojekt. De senare kretsar kring metoder och tekniker för skydd, försvar och överlevnad. 
Att det finns ett intresse att skapa hotbilder är inte konstigt: rädsla är bra om man vill skapa grupper. När dagis infördes som en samhällsinstitution som så gott som alla barn hamnade i, lär det ha varit en o fficiell pedagogik att få alla barn att erkänna att och vad de var rädda för. Först därefter kunde man börja göra gruppvarelser av dem. Folk som relaterar till sin rädsla blir lätta att styra, så det är klart att det finns ett politiskt intresse i att skapa hotbilder även bortom dagis. Hotet är den dynamo som får vårt självmedvetande att lysa, och rädslan motiverar oss till identifikation med det som verkar relativt tryggt och välbekant, i relief mot det främmande och potentiellt skadliga.
Men Oscar Guermouches verk vill inte gnugga in de där generaliteterna i betraktaren. Han bor i en liten by på östra Öland, ett område som fram till nyligen har varit isolerat och där det fortfarande finns människor som har fått känna av en misstänksamhet väckt av deras giftermål med någon från en annan socken på ön. En lokalpatriotism som säkert mången kommunalpolitiker i landet avundas. Ölänning är enbart de vars familj har bott där i tre generationer. Där bor alltså Oscar Guermouche, hans barn växer upp där. Hur ska han få pejling på hotbilden på den platsen och kan den generera någon gemenskap? ”Tredje generationen” är kopplad till konstnären själv och hans hembygd. Verket är, utöver sin allmängiltighet rörande hotbildens roll, ett slående stycke konstnärlig etnografi.
Under våren 2015 gjorde Guermouche en installation på Ölands museum Himmelsberga med 200 av de insamlade texter som ingår i projektet anslagna på en ca 20 meter bred barrikad. Det verket revs mitt under utställningen ned av konstnären som då hade hamnat i en medialt uppmärksammad kontrovers med delar av museets styrelse som ville ge verket en mer undanskymd plats. Konstnären återuppförde verket på det öländska konst- och jordbrukskollektivet Kultivator. Helt klart är det ett för hembygden känsligt material som Guermouche använder i det här verket.
Men ”Tredje generationen” har ett ännu mer intimt skikt. Oscar Guermouche har nämligen länge jobbat med sin egen kropp; flera av hans verk har fått externa delar i form av tatueringar. Bland annat står det ”Denna sida mot fienden” på hans bröst, en text som finns tryckt på militära personminor. För många i Sverige förkroppsligar Guermouches stora kropp hotet mot det svenska samhället. Utifrån föreställningar om ras förkroppsligar även hans döttrar samma hot, födda i Sverige men tredje generationens invandrare. Verkets titel talar alltså både om lokalpatriotismens tre-generationersregel och den nationalistiska rasparanoian som hellre skapar generationer av invandrare än att erkänna ens alla som är födda och uppväxta här som svenskar. Det svenska sitter i kroppen, och just den föreställningen är ett hot mot Oscar Guermouches kropp. För att försvara den bygger konstnären muskler. Han är stor, visserligen snarare 100 än 200 kg, men ändå rätt stor. Hans kropp ingår i utställningen.
Först när man tar hänsyn till hela spannet i utställningen, från den generella ”vi och dom”-tankens roll för identitet, över hembygdsaspekter till konstnärens kropp börjar verket tala. Dess verkliga fråga är en helt annan, som inte erkänner den främlingsfientliga logiken i de tidigare tre skikten: ”Men om jag inte ingår i vi och om jag inte hör hemma här, och om jag inte heller tillhör de andra eller hör hemma där, vad utgör då ett hot gentemot mig?” Han har erfarenhet av det där. Som person med invandrarbakgrund utesluts han, såsom ett hot, av många från det egentliga Sverige han såsom elitsoldat var satt att försvara. Men utan hemvist, hur ser hotet då ut? Det skulle kunna vara en fråga för samhällets alla hemlösa. Har hotet ens ett utseende då? Kan det inte komma var som helst ifrån, från anonyma spottare utan ideologisk hemvist, från systemet som utvecklar exkluderande design, från människor som ser sin tillvaro ätas upp av ett skenande arbetsliv. Är det inte den hotbilden som egentligen är vi, det vi som vi aldrig behöver möta?
För inte så länge sedan räknades marginaliserade existensers erfarenheter som viktiga vittnesmål om vårt samhälle, de visade oss baksidan av det. Det angick oss alla eftersom samhället tillhörde och skulle vara bra för alla. Konst och dokumentärfilm – Stefan Jarls Modstrilogi till exempel – kunde förmedla dessa perspektiv till en publik som annars aldrig kom i kontakt med den sidan av samhället. ”Tredje generationen” finns i den traditionen. Den för talan för dem vilkas hotbilder maskerar sig som samhälle och mannen på gatan. De som inte tillhör någon av de grupper som erkänns möter Sverige som ett anonymt hot. Mellan de olika skikten i verket finns en röst som vi inte vill ska uppfattas. Den måste fram.

Article by Malin Lindmark Vrijman, Kultivator, ”Hembygd – för vem?” Barometern, July 11, 2015:
Under våren 2015 startades på Konstfrämjandets initiativ ett arbete för att etablera ett nytt distrikt i Kalmar län. Hembygdsförbundet på riksnivån var nybliven medlem, och ett samarbete med Ölands Museum Himmelsberga inleddes. Konstfrämjandet har sedan starten 1947 som uppgift att främja konsten, och är tillsammans med till exempel friluftsfrämjandet och hembygdsrörelsen en av våra stora folkrörelser. En grundval i dessa rörelser, och allt folkbildningsarbete, är tilliten till människors egen vilja till bildning och utveckling. För Konstfrämjandet Öland Kalmars första projekt tillfrågades ölänningen och hembygdsföreningsmedlemmen Oscar Guermouche om att skapa ett verk speciellt för Ölands Museum Himmelsberga. Hans tidigare arbeten med specifikt intresse för hembygd, ursprung och identitet gjorde valet ganska självklart.
I Almedalen häromveckan diskuterade man det svenska kulturarvet, och i panelen satt bland annat Hembygdsförbundets riksordförande Jan Nordvall. På en fråga om hur Sveriges hembygdsförbund vill arbeta för mångfald inom kulturarvet, svarade Nordvall att han ville vidga diskussionen om mångfald från enbart etnicitet till ”en allmänmänsklig erfarenhet av att vara exkluderad”. Dessa ord biter sig fast när Oscar Guermouches verk ”Tredje generationen” nu har lämnat sin plats på Ölands Museum Himmelsberga i förtid.
Verket plockades ner efter påtryckningar från en tre personer stark kommitté som arrangerar en folkmusikdag på museet i augusti. De har vänt sig, inte till hela styrelsen, utan till ordförande, som sedan själv tagit beslutet att verket måste flyttas eftersom kommittén har invändningar mot utseende och innehåll. Hela förfarandet har alltså vacklat på mer än ett sätt. Ordförande hänvisar till att hon ”måste stå upp för hembygdsföreningarna”. Förutom att hon kör över övrig styrelse och sin verksamhetschef blir tyvärr resultatet att hon saboterar för sin egen organisation. Det är inte svårt att dra paralleller till det som inträffade på Kalmar konstmuseum under våren. Precis som då är problemet inte att landsbygden är konservativ, eller ens för lågt utbildad. Jag har aldrig upplevt att kunskapsnivån, eller den så kallade toleransen, skulle vara lägre per capita på landsbygden än i storstan. Om antalet universitetsår är färre än riksgenomsnittet, så vägs det upp av ett genuint bildningsintresse, inte minst hos hembygdsföreningarnas aktiva medlemmar. Glädjande nog finns det dessutom en utveckling där landsbygden snart är ikapp storstaden vad gäller kulturell mångfald.
Problemet ligger snarare i att någon med hänvisning till något sorts hembygdsintresse och utan att diskutera, vill definiera vad vi som bor och verkar här har för intressen, eller kapacitet till eget tänkande. Det är verkligen inte så att alla gillar allt. Men man kan ta diskussionen. Människor som bor på landet är högst kapabla till avancerade resonemang, och faktiskt intresserade av ett samtal. Under konstnärssamtalet, som tyvärr inte bevistades av de inblandade i beslutet att avfärda verket, pratade vi bland annat om estetik. Mångåriga museibesökare som först blivit störda av verkets utseende, kunde efteråt säga; tack, nu förstår vi, så bra att diskussionen förs! En annan besökare som vanligtvis inte går på museet, uttryckte att han kände en lättnad över att se något som avvek från resten av miljön, som han annars upplevde som för tillrättalagd. Dessa, och många fler positiva och engagerade reaktioner, de sista när det plockades ner, bekräftar bilden vi har av människors öppenhet.
Titeln ”Tredje generationen” kommer ur konstnärens egna erfarenheter av exkludering som grundar sig i etnicitet. Nordvalls ord om en allmänmänsklig erfarenhet av att vara exkluderad kan kännas igen av många, inte minst på landsbygden. Ska vi som valt att stanna kvar eller flytta hit vara det? Exkluderade från debatten. Från besluten. Kanske till och med från hembygden?
Det är lyckligtvis omöjligt att utesluta människorna som lever och verkar i en bygd från den – den består nämligen av dem. Kulturarvet för imorgon skapas idag, runt om i byarna. 4 km från Himmelsberga, i Dyestad, öppnas Oscars verk på nytt i samband med Kultivators 10 års jubileum den 25:e juli. Tack vare alla verkligt engagerade och nyfikna människor fortsätter vi där samtalet om hembygd, ursprung och identitet, ända fram till morgonmjölkningen!

 

 

 

 

Site-specific installation at

Ölands Museum Himmelsberga, 2015,

and Kultivator, Öland, 2015.

Exhibition at

Stockholms Läns Museum, 2015.

Mixed media (plywood, OSB, corrugated metal sheet, flour paint), various dimensions.

The installation was initiated and mainly financed by the People’s Movements for Art Promotion (Folkrörelsernas Konstfrämjande).

Date
Category
Exhibitions