[untitled]

Exhibition text:
Så länge jag kan minnas har jag fascinerats och attraherats av olika stereotypt manliga miljöer och karaktärer. Den första bok jag själv köpte var David Morrells bok om Rambo – Tvekampen. Jag var 10-11 år då.
Genom kabel-tv kunde jag redan i låg- och mellanstadiet sluka filmerna om Rocky, Conan och Clint Eastwoods man utan namn. I femte klass gjorde jag ett tappert försök att ta mig igenom Eiji Yoshikawas nära 1000 sidor om samurajen Musashi. I sjunde klass upptäckte jag Jan Guillous Ondskan och snart därefter hans romanserie om den svenska underrättelseofficeren Carl Hamilton.
Carl Hamilton kallades ”Sveriges James Bond”. Men James Bond intresserade mig inte alls. Inte heller karaktärer som Indiana Jones eller Stålmannen. I filmen Bloodsport med Jean-Claude van Damme var det egentligen Bolo Yeungs karaktär jag hejade på, och i Rocky III och Rocky IV var det inte alls huvudkaraktären jag sympatiserade med, utan Mr T:s Clubber Lang och Dolph Lundgrens Ivan Drago. I must break you.
De män som fascinerade mig var de som befann sig någonstans i ett gränsland mellan hjälte och monster. Ofta var det de som sågs som hjältar trots att de begick frånstötande, avskyvärda, rent av monstruösa handlingar. Men framför allt var det de som sågs som monstruösa trots att de agerade rättrådigt, enligt det sätt de fått lära sig är rätt, på det enda sätt de kunde. Ares, Hulken, Rambo. They drew first blood, not me.
De militäriskt drillade kropparna, blickarna av stål, de sammanbitna käkarna – allt vittnar om kapacitet i ständig beredskap. Kontroll. De är som maskinerier, solitära, isolerade från känslor. Den sterkeste mann i verden, det er han som står mest alene.
Kanske var det viljan att förstå dem, förstå hur de blir till, som drog mig till kampsportsträning, militärtjänst på jägarförband, jobb som dörrvakt, våld och turbulens. Kanske ville jag bli en av dem.
När jag började studera konst följde de och deras världar med mig, och fortfarande genomsyrar de allt mitt arbete. Med video, måleri, teckning, objekt, skulptur, installation har jag om och om och om igen undersökt och laborerat med berättelserna som skapar dessa maskinerier och hur de tar sig uttryck – kropparna, rörelserna, kläderna, platserna, språket. Jag kallar det beredskapens estetik.
Under de senaste åren har jag i mitt arbete återkommit gång på gång till pappan. Fadern. Patriarken. I berättelserna om den kontrollerade manligheten ryms även den kontrollerande manligheten. Där dyker han upp som den som skyddar sin familj från en hotande omvärld, och han gör det genom att inkapsla dem. Han bygger in dem. Noa, Charles Ingalls, Muminpappan.

Solo exhibition at Mörbylånga Konsthall,

Öland, 2019.

-

(Untitled)

2019

Plywood boards, wooden joists, acrylic paint, 2,5 m x ca 7,2 m x ca 1,8 m.

Date
Category
Exhibitions